Nu är kulan och jag inne i vecka 41 - alltså 40 veckor har gått och bebisen ska nu vara helt fullgången och klar. Bara att vänta och se när det är dags med andra ord. Jag kan inte säga att jag känner mig jättestor och klumpig, inget vatten har jag samlat på mig och jag har inte ont någonstans. Men visst känns det. Jag är ju inte snabbast om man säger så och ett lågt järnvärde - som har följt mig större delen av tiden - gör att man blir lite snurrig emellanåt och ganska så trött. Plus att nattsömnen är lite sisådär. Det bästa på hela dagen är att få gå och lägga sig tillsammans med Lilleman mitt på dan!




Bilderna är tagna sent igårkväll, efter pizzaätning och slapp i mammas uterum. Så härligt det är med solen igen. Idag är det också jättesoligt och fint här på västkusten och imorgon väntar det ändå varmare och goare väder, uppåt 22 grader. För att sedan vända och bli kallare på måndag igen. Därför tänkte jag nog mig att det passar rätt bra med BB nästa vecka, så kan jag njuta finväder den här helgen :)





Lilleman blev klippt igår och det är nästan att jag fällde en tår över att jag inte har lika långa lockar att fläta in fingrarna i. Skönt för honom i och för sig att slippa luggen i ögonen och fint att få bort trasslet som gärna blev där bak. Som tur är växer hans hår som sjutton så snart har jag nog långa lockar att beundra igen. 




Känns inte den här helgen så himla lång? Jag kan inte fatta att det "bara" är lördag idag. Skönt att det nångång är åt det hållet.

Nu ska jag fortsätta göra mest ingenting, ladda med lite sol och en härlig unge innan lunch och middagsvila väntar. Skönt liv just nu! :)

Kramar. 

Igår morse. Jag och den blivande storebrodern som fortfarande är helt övertygad om att det ska komma ut en lillebror från mammas mage och som ska heta Mats. Jag vet inte riktigt hur vi ska övertala honom om att det inte blir någon Mats - gärna en lillebror, men inte Mats :)



Jag undrar ofta hur mycket han förstår. Går det att förstå när man är nästan tre år att det ska komma ut en liten ny människa från mammas mage? Jag tror inte det. Definitivt inte att denna nya lilla pyttemänniska ska bo hos hos oss och stjäla väldigt mycket dyrbar tid och uppmärksamhet. Nej, det går inte att förstå. Men han kommer att bli varse...



Samtidigt som jag frågar mig; hur ska jag kunna räcka till och hur ska man kunna älska någon mer så här hänsynslöst och galet mycket? Kaboom! säger det tydligen. På en sekund är man där och älskar lika galet mycket. Tänk så härligt att få uppleva ändå mer kärlek - det bästa av allt. Och självklart räcker man till när det kommer till det bästa av det bästa.



Hoppas på en fin söndag!

Kramar.

Vi har lånat några böcker på bibblan varav en är en syskonbok som heter: "Jag vill också ha ett syskon" av: Astrid Lindgren. I boken får Peter och Lena en lillebror som heter Mats och det här har satt sina spår hos Lilleman. Nu går han runt till alla han träffar och säger glatt:

- Jag ska få ett syskon och han heter Mats!

Vi får några förvånade blickar och vissa skruvar lite på sig - de vet nog inte riktigt vad de ska säga om vårt namnval. Vi föräldrar är väl inte riktigt lika övertygande om Mats som Lilleman. Om man säger så. Inget ont om namnet Mats men det finns några stycken andra namn som ligger lite bättre till på vår lista och ännu vet vi ju faktiskt inte om det är en pojke därinne även om vi lutar åt att tro det. Så vi försöker med att byta ut namnen i boken. För att liksom påvisa att syskon kan heta andra namn också men han genomskådar oss. Blir vansinnig och säger att vi har fel.

- Han heter faktiskt Mats!

Jahapp. Man ska ju aldrig säga aldrig... :)





Och äntligen, äntligen är så maj månad här. Underbara, fantastiska, fina maj. Stora saker väntar på oss den här månaden, det är då ett som är säkert.

Hoppas ni får en härlig röd dag och glöm inte att titta in lite senare för då ska jag publicera det första inlägget i fotoutmaningen som jag kör den här månaden och så blir det en tävling med hårvårdsprodukter som ni inte heller får missa. Första tema i fotoutmaningen är: You så det blir bilder på mig idag igen...

Kramar.

Det har kommit ett nytillskott till vår lilla gård. En grävmaskin. Min mammas sambo står för maskinparken som växer för varje år och ni kan ju förstå att det är två ögon som glittrar nuförtiden när det jobbas frekvent ute. Som idag. Lilleman kan inte få nog - varken av alla maskiner, gräva i jorden, köra med sin skottkärra eller sin bästis morfar H.

(I mammans ögon glittrar det också med tanke på alla nya trädgårdsprojekt som kan dras igång nu när det erbjuds riktigt bra grävhjälp. Ojojoj...)




Vi har varit iväg en liten stund här på eftermiddagen - tog en sväng förbi stranden för att kasta sten och springa i sanden och där träffade vi Lillemans favoriter (farbror och faster) som hade vägarna förbi. Sedan började det regna och blåste snålblåst så då åkte vi hem igen. 

Här hemma vankas det nu kvällsmys. Lilleman myser i soffan med en liten skål godis och film och vi andra två kryper nog strax ner i soffan också. Vi får se om jag lyckas hålla mig vaken längre än till åtta ikväll vilket tenderar att vara lite av min magiska gräns nuförtiden. Det här med att sova middag när man är höggravid - eller åtminstone ligga och vila en stund mitt på dagen - kanske är något som jag borde prova på!

Kram.

...att få somna där bredvid dig. Höra de rytmiska, mjuka andetagen som fyller mig med lugn. Känna kittlingar på min kind från lockarna när jag försöker trycka in näsan så mycket jag bara kan in i din nacke för att dra till mig den bästa doften jag vet. Din. 




Lycka är att bara ligga stilla och titta på dig. Konturerna av näsvingarna, kindbenen, dina fantastiska ögonfransar och den hallonröda munnen som smackar ibland när du sover och som jag inte kan låta bli att pussa på fastän du somnat. Lite mjukt och försiktigt sådär. 





Lycka är att känna en liten, naken fot som jag kan få hela min hand omkring och som bara precis har börjat få spår av trampdynor. Eller känna en hand som kommer flygande och lägger sig runt min hals. Jag älskar dig. Och där ligger du och sover. Här hos mig. På något vis är det just då det uppfyller mig som mest; hur otroligt mycket jag älskar dig, att du är det som är viktigast i livet. Och jag har tid att ta in varendaste liten del av dig. 


- Tänk att det var du som kom till oss -
 

Du är ju precis den vi ville ha. Allt vi någonsin kunnat drömma om - och lite till.

Älskade, älskade unge. Den vackraste pojken.

 


-

Jag önskar er alla en bra och fin onsdag!

Här hemma är det någon som ser fram emot förskolan idag. De ska nämligen till brandstationen och få provsitta en riktig brandbil och slå på sirener. Kan nog bestämt vara den gladaste ungen på västkusten för tillfället :)

Tack för alla era fina kommentarer den senaste tiden. Jag har varit alldeles för dålig på att titta tillbaka till er men det blir nog snart bättring.

Kramar.

-

Såklart hade påskharen varit framme och gömt påskägg i trädgården till kusinerna. Spännande. Ballonger hade de också fått dagen till ära - vilket nog nästan kan klassas som den bästa leksaken av alla. 

Glada ungar är det bästa som finns!



 

Nu är väskorna packade, lägenheten städad och vi är redo för att snart sätta oss på nattåget som ska ta oss tillbaka hem till västkusten. Och hur ska man sammanfatta den här semestern? Vädermässigt så är det i särklass den sämsta semester jag varit på - har nog inte ens varit i närheten tidigare. Alla dagar utom en har erbjudit blåst - nästintill storm - regn, plusgrader, slask, dis och dimma. Usch! Men vi har försökt att göra det bästa möjliga och har varit ute så mycket vi kunnat, åkt pulka, badat, bowlat, fikat, åkt kabinlift, ätit god mat och slappat. Herregud så vi har slappat! Och vi behövde verkligen det. Vidar har blivit introducerad till den tecknade filmens värld genom; Bilar, Hitta Nemo och Lejonkungen och har varit väldigt nöjd med sin vecka tror jag. 

Och framförallt har vi umgåtts hela familjen. Det är bra grejer att få umgås så här mycket med de personer som man tycker allra mest om i hela världen!

Åre, vi får se om vi ses nästa år. Om vi vågar lita på bättre väder då. (I nuläget har en solsemester aldrig legat högre upp på min önskelista över semestrar...). Nu bär det i alla fall hemåt och jag längtar efter min sköna säng och alla fina vårtecken därhemma. Borta bra men hemma - helt klart - bäst! Det ska bli så skönt att komma hem till gröna gräsmattor, fågelkvitter och spirande natur igen. Gärna lite sol också. Dessutom är det snart påsk vilket brukar vara en härlig högtid - vårig och fylld med godsaker att stoppa i munnen men utan alltför stora krav.

Kram.

-

Bilderna i inlägget är från gårdagen då vi åkte Åre bergbana för att besöka mysiga Fjällgården (med de snygga renhornslamporna) och äta en våffla eller två, vilket de dessvärre inte hade (!). Lilleman var så rolig och vägrade ta av sig sin mössa - alla andra hade ju sin mössa på sig (vilket stämde, inklusive jag själv...).   

Igår var vi en bit upp på toppen där det stormade och föll snöblandat regn som småspik. Stackars alla dem som måste ge sig ut och åka i det där vädret. Kanske inte så konstigt att alla värmestugor är fullproppade och att brasorna brinner med stora lågor. Lilleman brydde sig inte så värst mycket om varken småspiksregen, blåst eller dis - för han var det häftigaste att åka kabinbana högt upp i luften. Ojojoj! Och äta upp mammas pommes frites var också smaskens. På kvällen var vi och bowlade. Discobowling är grejer det och kan få småpojkar att hoppa högt av lycka.

Men idag hörrni! Idag skiner solen för första gången. Vi ser blåa fläckar lite varstans på himlen och vi måste nästan gnugga oss i ögonen för att tro på det vi ser. Dessutom är det sommartid och våffeldag idag - kan det bli så mycket bättre?!

Kram.

Alldeles yrvaken och vill vara nära, nära. Han ligger helt stilla på min mage och jag får snurra in fingrarna i lockarna och stryka den lena lilla ryggen. 

Därinne i magen gör sig lilla bebisen tillkänna med puffar och sparkar. Vill berätta för storebror att snart kommer jag. Så nära oss. Men ändå så långt borta. Lika nervöst som det är att snart bli fyra lika härligt och underbart är det såklart också. Fler att älska. Fler att dela glädjen med och glädjas åt.

Varje dag ställer jag mig frågan: "Kan man älska en till lika mycket? Måste man dela upp kärleken? Eller är det verkligen så att kärleken bara växer och växer sig ändå starkare och större? Är det sant att jag kan bära på så mycket kärlek inom mig - är det ens möjligt?" Och det förstår jag ju att jag kan. Känner redan hur den kommer krypande. Den där extra ändå större kärleken. Kommer krypande för att sedan slå ner som en bomb och borra sig in i mig och då kommer jag inte ens att komma ihåg hur det var utan mina två mirakel och utan all den här fullkomligt galna kärleken som bosatt sig längst in i hjärtat.  

Det är så otroligt häftigt och jag får gåshud över hela kroppen. Lyckliga jag. Lyckliga vi. Bästa, finaste Lilleman. Och älskade lilla barn i magen. Vem du än är så är du mer välkommen än vi någonsin kan uttrycka och det är ju just dig vi väntar på - och har gjort hela livet. För det är så det känns.

Du kommer nog att trivas hos oss och vi ska ge dig så mycket kärlek att du kanske får dåndimpen för en stund. Innan du vänjer dig. Och många blöta pussar blir det - det lovar jag också. 




- Vi längtar nu! -

  

Under hela semestern har jag varit uppe tidigt, vid halv sex. När man ändå ligger och vrider och vänder på sig och inte kan sova är det lika bra att kliva upp och det är något otroligt avkopplande och härligt att vara ensam uppe tidigt på morgonen. Allt står still utomhus, det är alldeles tyst, man får vara med om att det ljusnar och den där första koppen kaffe är lite extra god på något vis.

Vid sjutiden kommer Lilleman hasande med sin snutte och med orden: "Vidar vaken nu!". Han kryper också ner i soffan och får välling och så låter vi pappan sova vidare om han vill. Pappan får jobba desto mer under dagen istället - i alla fall när vi är ute. Bära alla tunga saker, bära Lilleman (vi har ingen vagn med oss hit för att vi tänkte att vi skulle dra honom på pulkan men det finns knappt snö kvar nere i dalen...), åka pulka upp och ner i backen och allt annat som jag börjar bli lite för osmidig för.

Här är gårdagen i bilder.

- Pulkaåkning. Snö. Disigt. Snöbollskrig. Skratt. Pussar. Många: "En gång till!". Familj (alla med på bild - bara en sån sak!). Inklämd mage. Sitta på pappas axlar. Varm choklad. Leenden. Världens finaste, finaste lilla kille! -

Bara sådana där härliga och fina saker ni vet och som vi lägger till i minnesbanken inför framtiden.  













Bästa lördagen till er!

Kramar.